Statussyndromet

Jag har alltid varit skeptisk till nyliberal teori. Den bygger ju på att människan kan göra fria val. Man kan lika gärna tro på tomten som på att alla eller ens flertalet medborgare har tillräcklig information och ekonomiska möjligheter att göra de livsval som gynnar dom bäst.
Jag hade svårt med ett argument från nyliberalerna. Den amerikanska drömmen. Vetskapen om möjligheten att lyckas i ett samhälle som har en hög genomsnittlig levnadsstandard gör alla medborgare lyckligare menade dom. Välstånd och drivkraft. Låter självklart och följer det sunda förnuftet. Eller hur?
Den bluffen var svår att motbevisa. Tills jag av en slump läste "Statussyndromet" av den engelske statistikern sir Michael Marmot. Ingen vänstertok precis. En ytterst korrekt fördomsfri skeptiker som med omfattande statistiska bevis från många grupper och länder visar hur det faktiskt är.
Underbara nörd!
Marmot kan slå fast att människan jämför sig med sin sociala omgivning. Vi är mycket känsliga för vår plats i hierarkin. Vår sjuklighet och livslängd avgörs av vår plats i den sociala statusskalan. Det förklarar det mycket förbryllande faktum att livslängd och hälsa på det fattiga och ofria Kuba är lika hög som i möjligheternas USA.
Undantaget ren svält och armod lever befolkningen längre och är både friskare och lyckligare i ett fattigt land med små sociala skillnader än i ett rikt land med stora klyftor.
Hög standard kombinerat med små statusskillnader är oslagbart. De skandinaviska högskatteländerna leder skyhögt över länder med nyliberala friheter.
En ren avrättning av nyliberalismen tänker man. Lyckligt. Dom kan väl inte fortsätta med social segregering nu när Marmot bevisat konsekvenserna? Att öka sociala klyftor eller att ta ut några lågpresterande varje år och skjuta dom har ju samma effekt på den genomsnittliga livslängden.

Men så händer det otänkbara. Centerpartiet, den svenska nyliberalismens spjutspets, bjuder in Marmot till ett seminarium i Stockholm! Jag har försökt få reda på om dom förstod vad han sa, men svaren är en ganska luddig sörja garnerad med mantrat om utanförskap. När det regnar kunskap har den dumme inga öron.
Jag börjar bli rädd för att alliansen tror att dom med piskor och hot kan få hela befolkningen att kravla sig över genomsnittet. Ingen blir kvar på den nedre halvan! Sim salabim.